tokjohannas

Det absolut värdefullaste föremålet jag har, det och en tröja!
Halsbandet är från pappa, och tröjan är pappas, och den luktar fortfarande pappa.
Helt otroligt efter elva år, men den luktar verkligen pappa fortfarande.
Att jag luktar på och kramar tröjan kan låta löjligt, men det ger mig trygghet, jag känner att han finns där med mig då.
Dom dagar när jag inte orkar, när jag är långt nere i skiten hjälper det mig att få lite hopp om att det någon gång ska sluta göra ont!
Varenda dag gör det ont, ibland mer, ibland mindre.
Tyvärr slutar det aldrig att göra ont!
Folk säger att dom förstår, men dom förstår inte ett skit, man förstår inte förens man är i situationen, och då önskar man att man aldrig fick veta.
Ångesten över att man aldrig någonsin mer ska få se sin egna mamma eller pappa är det värsta som finns.
Jag har fått lära mig att leva med att jag aldrig mer får se min pappa, men det är inget liv man vill leva, det är inget liv man vill ha.
Alla frågor, varför just min pappa, varför skulle det bli just han?
Varför ska inte jag få ha min pappa här hos mig? alla andra har ju sina!
Det är så jävla orättvist, livet är så jävla orättvist!
Jag älskar min pappa och jag skulle offra allt för att få en timme till med honom, men det finns ingen chans, det finns inget hopp om att få tillbaka honom, han kommer aldrig tillbaka.

Rolf Clarenceson, pappa, jag älskar dig över allt annat!
Vild i frid!
<3